Har jag sagt hur mycket…

…jag älskar Yinyoga! Ja, jag vet, jag kan inte hjälpa det, jag tjatar! Men känslan i mig, när jag som ikväll tex, har haft en klass framför mig och ser hur alla landar mer och mer i stunden och i att vara med sig själva, är oöverträffbar och helt underbar. Det är så sällan som vi tar oss de där stunderna där man bara får vara med sig själv, utan prestation och krav, utan att bli bedömd. Det gör mig gråtfärdig av lycka att jag får vara del av detta.

Och jag ser vilken nytta yinyogan gör på så många plan. Den hjälper oss att bli mer rörliga och flexibla i kroppen. Den hjälper oss att sova bättre. Den är hormonbalanserande och mycket mycket mer. Men det allra, allra finaste är den djupare dimensionen. Hur du lär känna dig själv och hur du lär dig att behandla dig själv med den respekt du är värd, hur du lär dig att bli mindre dömande mot dig själv och därmed också mot andra. Och också känslan av att vara här och nu och bara låta allt vara som det är, just nu. Det är fint!

Ibland, men långt ifrån alla gånger, kan ett yinyogapass bli lite känslosamt. Man kanske känner sig rörd och börjar gråta. Eller kanske man börjar skratta högt eller kanske väcker det någon underliggande ilska… Och det är ju det som också är det fina- att alla känslor är välkomna och tillåtna (så länge du inte börjar slänga bolster och kuddar på grannen 😉 ). Och du behöver inte vara rädd för att det ska störa någon annan, grannen bredvid är i sin egen lilla bubbla på mattan så hen märker inte vad som händer på just din matta. Och du, om det skulle märkas, skulle det göra så mycket? Finns det inte något med fint att visa sina känslor, visa att man är människa och att det finns fler lager av dig, under ytan? Perfecttly imperfect, just being you!

Lite onsdags-tankar från mig i all enkelhet!

Namasté /Jenny