Med åren har jag, åtminstone till viss del, lärt mig att ha tillit till processen. I början, när den första färgen möter duken, finns där ofta en lekfullhet – det är lustfyllt, spännande och fyllt av energi. Allt känns möjligt.
Men ganska snart förändras det. Det som nyss kändes levande börjar se platt, obalanserat eller rent av fult ut. Frustrationen smyger sig på, ibland snabbt, ibland mer krypande. Det är ofta där det verkliga arbetet börjar.
Det är då jag behöver plocka fram den där tilliten. Att stanna kvar. Att inte ge upp eller måla över allt i panik, utan istället tillåta det fula att finnas där. Att våga lita på att det inte är ett misslyckande, utan en del av processen.
För det fula bär ofta på något nödvändigt. Det skaver, utmanar och öppnar upp för något nytt. Det behöver få ta plats för att det vackra ska kunna växa fram.
Lager för lager byggs målningen upp – ibland långsamt, ibland i plötsliga skiften. Det som först kändes fel kan senare bli en avgörande del av helheten. Och någonstans i det där samspelet mellan kontroll och överlämnande uppstår förhoppningsvis något intressant, något levande.
Och om det inte gör det – om målningen inte riktigt landar – så är det också okej. För varje försök, varje lager, varje tvekan är en del av samma resa. Det är ju ändå bara en målning 😊
Lite tisdagstankar från mig
Kram / Jenny
PS. Målningen på bilden kämpade jag med en hel sommar. Lager för lager, från ljust till mörkt och tillbaka till ljust. Och den är en av mina favoritmålningar. Se den färdiga målningen i mitt galleri- Blå vägen hem.